Hugget

I början var allting bara en dimma.

Eller kanske som ett tjockflytande hav där allting var vitt och tyst. Dödens landskap. Det var också det första Kurt Wallander tänkte när han långsamt började stiga upp mot ytan igen. Att han redan var död. Han hade blivit 21 år, inte mer. En ung polisman, knappt fullvuxen. Och sedan hade en främmande man kommit rusande mot honom med en kniv och han hade aldrig hunnit kasta sig åt sidan.

Efteråt fanns bara den vita dimman. Och tystnaden.

Långsamt vaknade han, långsamt återvände han till livet. Bilderna som virvlade omkring innanför pannbenet var oklara. Han försökte fånga dem i flykten, som man fångar fjärilar. Men bilderna vek undan och bara med yttersta möda lyckades han rekonstruera vad som egentligen hade hänt...

Wallander var ledig. Det var den 3 juni 1969 och han hade just följt Mona ner till en av Danmarksbåtarna, inte en av de nya, flygbåtarna, utan en av de gamla trotjänarna, där man fortfarande hade tid för en ordentlig måltid under överfarten till Köpenhamn. Hon skulle träffa enväninna, de skulle kanske gå på Tivoli, men mest i klädaffärer. Wallander hade velat följa med eftersom han hade ledigt. Men hon hade sagt nej. Resan var bara för henne och hennes väninna. Inga karlar fick medfölja.

Nu såg han båten försvinna ut genom hamninloppet. Mona skulle komma tillbaka på kvällen och då hade han lovat att möta henne. Höll det vackra vädret i sig skulle de ta en promenad. Och sedan gå hem till hans lägenhet ute i Rosengård.

Wallander märkte att han blev upphetsad redan av själva tanken. Han rättade till byxorna och sneddade sedan över gatan och gick in i stationshuset. Där köpte han ett paket cigaretter, som alltid John Silver, och tände en redan innan han lämnade stationen.

Wallander hade inga planer för dagen. Det var en tisdag och han var ledig. Han hade haft mycket övertid, inte minst eftersom det varit stora och återkommande Vietnamdemonstrationer både i Lund och Malmö. I Malmö hade det uppstått konfrontationer. Wallander hade tyckt illa om hela situationen. Vad han hade för åsikter om demonstranternas krav på att USA måste lämna Vietnam visste han inte riktigt. Dagen innan hade han försökt tala med Mona om det, men hon hade inte haft någon annan åsikt än att »demonstranterna bråkade«. När Wallander trotsallt insisterade och själv hävdade att det knappast kunde vara rätt att världens största krigsmakt skulle bomba ett fattigt jordbrukarland i Asien sönder och samman eller »tillbaka till stenåldern « som han hade läst i en tidning att någon amerikansk högre militär hade sagt, så hade hon huggit tillbaka och sagt att någon kommunist tänkte hon minsann inte gifta sig med.

Wallander hade kommit av sig. Någon fortsättning på diskussionen hade det aldrig blivit. Och det var Mona han skulle gifta sig med, det var han övertygad om. Flickan med det ljusbruna håret, den spetsiga näsan och den smala hakan. Som kanske inte var den vackraste flicka han mött i sitt liv. Men som ändå var den han ville ha.

De hade träffats året innan. Wallander hade före dess i över ett år varit tillsammans med en flicka som hette Helena och arbetade på ett shipping-kontor i staden. Plötsligt en dag hade hon bara meddelat att det hela var över, att hon hade hittat en annan. Wallander hade först blivit mållös. Därefter hade han suttit en hel helg i sin lägenhet och grinat. Han hade varit utom sig av svartsjuka och hade, sedan han lyckats torka tårarna, åkt ner till Centralstationens pub och druckit alldeles för mycket. Så hade han åkt hem igen och fortsatt att grina. När han nu någon gång passerade ingången till puben, rös han till. Där skulle han aldrig sätta sin fot mer.

Sedan hade det följt några tunga månader då Wallander försökte få Helena att ändra sig, att komma tillbaka. Men hon hade blankt avvisat honom och till slut blivit så irriterad på hans enträgenhet att hon hotat att anmäla honom för polisen. Då hade Wallander slagit till reträtt. Och märkligt nog var det som om allt därmed hade gått över. Helena kunde ha sin nye karl i fred. Det hade skett en fredag.

Samma kväll reste han över Sundet och på återresan från Köpenhamn hamnade han bredvid en flicka som satt och stickade och som hette Mona.

Wallander promenerade genom staden försjunken i tankar. Undrade vad Mona och hennes väninna gjorde just nu. Sedan tänkte han på det som hänt veckan innan. Demonstrationerna som urartat. Eller om det nu var hans egna befäl som inte klarat att bedöma situationen korrekt. Wallander hade tillhört en improviserad insatsstyrka som skulle hålla sig i reserv i bakgrunden. Det var först när det var full kalabalik som den hade kallats in. Vilket i sin tur bara gjorde att situationen blev ännu mer kaotisk.

Den ende som Wallander egentligen hade försökt diskutera politik med var hans egen far. Han var 60 år gammal och hade just bestämt sig för att flytta ut till Österlen. Fadern var en lynnig person som Wallander aldrig visste var han hade.Inte minst sedan fadern en gång blivit så upprörd att han nästan sa upp bekantskapen med sin son. Det hade skett när Wallander några år tidigare kom hem och meddelade att han skulle bli polis. Fadern satt i sin ateljé som luktade oljefärg och kaffe. Han hade slängt en målarpensel på Wallander och bett honom försvinna och aldrig komma tillbaka igen. Någon polis i familjen tänkte han inte tolerera. Det hade utbrutit ett våldsamt gräl. Men Wallander hade stått på sig, det var polis han skulle bli, och det kunde inga kastade målarpenslar i världen ändra på. Plötsligt hade grälet tagit slut, fadern hade slutit sig i fientlig tystnad och åter satt sig framför sitt staffli. Sedan började han envist forma en tjäder med hjälp av en mall. Han valde alltid samma motiv, ett skogslandskap, som varierades genom att han ibland målade dit en tjäder.

Wallander rynkade pannan när han tänkte på fadern. Någon riktig försoning hade aldrig kommit till stånd. Men nu talade de trots allt med varandra igen. Wallander hade ofta undrat över hur hans mor, som dött medan han utbildade sig till polis, hade stått ut med sin man. Hans syster Kristina hade varit klok nog att flytta hemifrån så fort hon någonsin kunnat och bodde nu i Stockholm.

Klockan hade blivit tio. Bara ett svagt vinddrag fläktade genom Malmös gator. Wallander gick inpå ett café som låg intill NK. Han beställde kaffe och smörgås, bläddrade i Arbetet och Sydsvenskan. I båda tidningarna fanns insändare från människor som antingen berömde eller klandrade polisens agerande i samband med demonstrationerna. Wallander bläddrade snabbt förbi. Han orkade inte läsa. Snart hoppades han slippa tjänstgöra som demonstrationsmotare längre. Det var kriminalpolis han skulle bli. Det hade han varit inställd på redan från början och aldrig gjort någon hemlighet av. Om bara några månader skulle han börja arbeta på en av de avdelningar som sysslade med utredningar av våldsbrott och även allvarligare sedlighetsbrott.

Plötsligt var det någon som stod framför honom. Wallander hade kaffekoppen i handen. Han såg upp. Det var en flicka i sjuttonårsåldern med långt hår. Hon var mycket blek och stirrade ursinnigt på honom. Sedan böjde hon sig framåt så att håret föll över ansiktet och pekade på sin nacke.

– Här, sa hon. Här slog du mig.

Wallander ställde ner koppen. Han förstod ingenting.

Hon hade rätat på nacken igen.

– Jag förstår nog inte riktigt vad du menar, sa Wallander.

– Du är polis, va?

– Ja.

– Och du var med och slogs under demonstrationen?

Nu förstod Wallander sammanhanget. Hon hade känt igen honom, trots att han inte bar uniform.

– Jag slog inte nån, svarade han.

– Det spelar väl ingen roll vem som höll i batongen? Du var där. Alltså var du med och slog på oss.

– Ni överträdde demonstrationsföreskrifterna, svarade Wallander och hörde hur hopplösa orden lät i hans mun.

– Jag tycker så jävla illa om poliser, sa hon. Jag hade tänkt dricka kaffe här. Men nu går jag till ett annat ställe.

Sedan var hon borta. Servitrisen bakom disken betraktade Wallander strängt. Som om han hade berövat henne en gäst.

Wallander betalade och gick. Smörgåsen blev liggande halväten. Mötet med flickan hade gjort honom ordentligt upprörd. Plötsligt var det som om alla på gatan stirrade. Som om han trots allt hade uniform på sig. Inte mörkblå byxor, ljus skjorta och grön jacka.

Jag måste bort från gatorna, tänkte han. In på ett kontor, in på spaningsgruppernas möten, direkt till brottsplatserna. Inga flerdemonstrationer för mig. Då sjukskriver jag mig.

Han började gå fortare. Övervägde om han skulle ta bussen ut till Rosengård. Men bestämde sig för att han behövde motion. Just nu ville han dessutom helst av allt vara osynlig, inte stöta ihop med någon han kände.

Men naturligtvis gick han rakt på sin far utanför Folkparken. Han kom kånkande på en av sina tavlor, inslagen i brunt papper. Wallander som hade gått och stirrat ner i gatan upptäckte honom så sent att han inte hann göra sig osynlig. Fadern hade en egendomlig toppluva på huvudet och tjock överrock, därunder någon sorts träningsoverall och gymnastikskor utan strumpor.

Wallander stönade invärtes. Han ser ut som en luffare, tänkte han. Varför kan han inte åtminstone klä sig ordentligt?

Fadern ställde ner tavlan och pustade ut.

– Varför har du inte uniform? frågade han, utan att hälsa. Är du inte polis längre?

– Jag är ledig i dag.

– Jag trodde poliser alltid var i tjänst. För att rädda oss från allt ont.

Wallander lyckades kontrollera sin ilska.

– Varför har du vinterrock? frågade han i stället. Det är tjugo grader varmt.

– Det är möjligt, svarade fadern. Men jag håller mig frisk och kry genom att svettasmycket. Det borde du också göra.

– Man kan bara inte gå med vinterrock på sommaren.

– Då får du väl bli sjuk.

– Jag är ju aldrig sjuk?

– Inte än. Men det kommer.

– Har du sett hur du ser ut?

– Jag brukar inte ägna min tid åt att se på mig själv i spegeln.

– Du kan väl inte ha vintermössa i juni?

– Försök ta av den om du törs. Då kommer jag att anmäla dig för misshandel. Jag antar för övrigt att du var med och slog på demonstranterna.

Inte han också, tänkte Wallander. Det är inte möjligt. Han har ju aldrig intresserat sig för politiska frågor. Även om jag försökt diskutera med honom ibland.

Men Wallander tog fel.

– Varje anständig människa måste ta avstånd från det där kriget, sa fadern bestämt.

– Varje människa måste också göra sitt arbete, svarade Wallander med tillkämpat lugn.

– Du vet vad jag sa till dig. Du skulle aldrig ha blivit polis. Men du lyssnade inte. Se nu vad du ställer till med. Slår oskyldiga småbarn i huvudet med käppar.

– Jag har inte slagit en jävla människa i mitt liv, svarade Wallander plötsligt tvärilsken. Dessutom har vi inte käppar utan batonger. Vart ska du ta vägen med den där tavlan?

– Jag ska byta den mot en luftfuktare.

– Vad ska du med en luftfuktare till?

– Den ska jag byta mot en ny madrass. Den jag har nu är för dålig. Jag får ont i ryggen.

Wallander visste att fadern ofta var inblandad i sällsamma transaktioner, som ofta kunde ha många led innan den vara som han behövde äntligen landade i hans händer.

– Vill du att jag ska hjälpa dig? frågade Wallander.

– Jag behöver ingen polisbevakning. Däremot kunde du gott komma över nån kväll och spela lite kort.

– Jag kommer, svarade Wallander. När jag har tid. Kortspel, tänkte han. Det är den sista livlina vi har mellan oss. Fadern lyfte upp tavlan.

– Varför får jag aldrig några barnbarn? frågade han sedan.

Men han väntade inte på något svar utan gick därifrån.

Wallander såg efter honom. Tänkte att det skulle bli skönt att fadern nu flyttade ut på Österlen. Så att han inte längre riskerade att springa på honom av en händelse.

Wallander bodde i ett gammalt hus i Rosengård. Hela området levde under ständigt rivningshot. Men han trivdes där, även om Mona talat om för honom att om de gifte sig fick de söka sig till ett annat område. Wallanders lägenhet bestod av ett rum, kök och ett trångt badrum. Det var hans första egna lägenhet. Möblerna hade han köpt på auktioner och i olika prylbodar. På väggarna hängde affischer, med blommor eller paradisöar som motiv. Eftersom fadern emellanåt kom på besök hade han också känt sig tvungen att hänga upp ett av hans landskap på väggen över soffan. Han hade valt ett utan tjäder.

Men det viktigaste i rummet var grammofonen. Wallander hade inte många skivor. Och de som fanns innehöll nästan bara operamusik. Vid de tillfällen när han haft några av sina poliskollegor hemma hade de alltid frågat honom hur han kunde lyssna på sådan musik. Därför hade han också skaffat några andra skivor att ha i beredskap och som kunde spelas när han fick besök. Av någon för honom obekant anledning tycktes många poliser vara förtjusta i Roy Orbison.

Strax efter ett hade han ätit lunch, druckit kaffe och städat undan det värsta. Under tiden hade han lyssnat på en skiva med Jussi Björling. Det var hans första skiva, den var raspig bortom allt förnuft, men han hade ofta tänkt att den vardet första han skulle rädda om det plötsligt utbröt en brand i huset.

Han hade just satt på skivan för andra gången när det bultade i taket. Wallander skruvade ner volymen. Huset var mycket lyhört. Ovanför bodde en pensionerad kvinna som en gång haft blomsteraffär. Hon hette Linnea Almqvist. När hon tyckte han spelade för högt bultade hon. Och han skruvade lydigt ner. Fönstret stod öppet, gardinen som Mona hängt upp fläktade, och han lade sig på sängen. Han kände sig både trött och lat. Han hade rätt att ta igen sig. Han började bläddra igenom ett nummer av Lektyr. Den gömde han nogsamt när Mona skulle komma på besök. Men snart hade han somnat med tidningen på golvet.

Han vaknade med ett ryck av ett brak. Varifrån det kommit kunde han inte avgöra. Han reste sig och gick ut i köket för att se om någonting hade ramlat i golvet. Där var allting som det skulle. Sedan gick han tillbaka in i rummet och tittade ut genom fönstret. Gården mellan husen var övergiven. En blå overall hängde ensam på ett klädstreck och fladdrade stilla i brisen. Wallander återvände till sängen igen. Han hade ryckts upp ur en dröm. Flickan från caféet hade varit med. Men drömmen hade varit otydlig och kaotisk.

Han reste sig och såg på klockan. Kvart i fyra. Han hade sovit i mer än två timmar. Han satte sig vid köksbordet och skrev en lista på det han skulle handla. Mona hade lovat att köpa med något att dricka från Köpenhamn. Han stoppade papperet i fickan, tog jackan och stängde dörren bakom sig.

Sedan blev han stående i halvmörkret. Dörren till grannens lägenhet stod på glänt. Det förvånade Wallander eftersom mannen som bodde där var mycket skygg och hade låtit installera ett extra lås så sent som i maj. Wallander övervägde om han skulle låta saken bero men bestämde sig för att knacka. Mannen som bodde ensam i lägenheten var en pensionerad sjöman som hette Artur Hålén. Han bodde i huset redan när Wallander flyttade dit. De brukade hälsa och förde emellanåt något kort, intetsägande samtal när de råkade mötas i trappan, men ingenting mer. Wallander hade aldrig sett eller hört Hålén ta emot besök. På morgnarna lyssnade han på radio, på kvällarna slog han på teven. Men klockan tio var det alltid tyst. Wallander hade några gånger funderat på hur mycket Hålén kunde uppfatta av Wallanders dambesök, särskilt nattens upphetsade ljud. Men han hade naturligtvis aldrig frågat.

Wallander knackade ytterligare en gång. Inget svar. Sedan öppnade han dörren och ropade. Det var tyst. Tveksamt steg han in i tamburen. Detluktade instängt, en unken gammelmansdoft. Wallander ropade igen.

Han måste ha glömt att låsa när han gick ut, tänkte Wallander. Trots allt är han nog uppåt sjuttio år gammal. Han kanske har blivit glömsk.

Wallander kastade en blick in i köket. En hopknycklad tipskupong låg på vaxduken intill en kaffekopp. Sedan drog han undan draperiet som ledde in till rummet. Han hajade till. Hålén låg på golvet. Den vita skjortan var nersölad av blod. Intill ena handen låg en revolver.

Braket, tänkte Wallander. Det var ett skott jag hörde.

Han märkte att han började må illa. Döda människor hade han sett många gånger tidigare. Människor som drunknat och sådana som hängt sig. Människor som bränts ihjäl eller krossats till oigenkännlighet i trafikolyckor. Men fortfarande hade han inte vant sig.

Han såg sig runt i rummet. Håléns lägenhet var en spegelvänd kopia av hans egen. Möblemanget gav intryck av torftighet. Inte en blomma, inte en prydnadssak. Sängen var obäddad.

Wallander betraktade kroppen ytterligare ett ögonblick. Hålén måste ha skjutit sig i bröstet. Och han var död. Det behövde Wallander inte ta pulsen på honom för att kunna avgöra.

Han återvände hastigt till sin egen lägenhet ochringde till polisen. Sa vem han var, en kollega, och berättade om det som hade hänt. Sedan gick han ut på gatan och väntade på att utryckningsfordonen skulle komma.

Polis och ambulans anlände nästan samtidigt. Wallander nickade mot dem som steg ur bilarna. Han kände allihop.

– Vad har du hittat här? frågade en av radiopoliserna. Han hette Sven Svensson, var från Landskrona och kallades aldrig annat än Taggen efter det att han vid en jakt på en inbrottstjuv hade ramlat in i en häck med törnen och fått ett antal taggar i underlivet.

– Min granne, svarade Wallander. Han har skjutit sig.

– Hemberg är på väg, sa Taggen. Kriminalen måste ju gå igenom det hela.

Wallander nickade. Han visste. Dödsfall i hemmet, hur naturliga de än verkade, måste alltid undersökas av polisen.

Hemberg var en man med ett visst rykte. Inte enbart positivt. Han hade lätt för att brusa upp och bli elak mot sina medarbetare. Men samtidigt var han en sådan virtuos inom sitt yrke att ingen egentligen vågade säga emot honom. Wallander märkte att han blivit nervös. Hade han gjort något fel? Hemberg skulle slå ner på det ögonblickligen. Och det var med kriminalkommissarie HembergWallander skulle börja arbeta så fort han lyckades få förflyttning.

Wallander stod kvar på gatan och väntade. En mörk Volvo stannade till vid trottoaren och Hemberg steg ur. Han var ensam. Det tog några sekunder innan han kände igen Wallander.

– Vad fan gör du här? frågade Hemberg.

– Jag bor här, svarade Wallander. Det är min granne som skjutit sig. Det var jag som larmade.

Hemberg höjde intresserat på ögonbrynen.

– Såg du honom?

– Hur då såg?

– Såg du honom skjuta sig?

– Naturligtvis inte.

– Hur kan du då veta att det var självmord?

– Vapnet ligger bredvid kroppen.

– Än sen då?

Wallander visste inte vad han skulle svara.

– Du måste lära dig att ställa riktiga frågor, sa Hemberg. Om du ska börja arbeta som kriminalpolis. Jag har tillräckligt många redan nu som inte tänker som dom ska. Jag vill inte ha en till.

Sedan slog han om och blev vänligare.

– Om du säger att det är självmord så är det säkert så. Var är det?

Wallander pekade mot porten. De gick in.

Wallander följde sedan uppmärksamt Hembergs arbete. Såg hur han satt på huk intill kroppen och resonerade om kulans ingångshål tillsammans med den läkare som kommit. Betraktade vapnets läge, kroppens läge, handens läge. Därefter gick han runt i lägenheten, undersökte lådorna i byrån, garderober och kläder.

Efter en knapp timme var han klar. Han gjorde tecken åt Wallander att följa med ut i köket.

– Nog är det självmord alltid, sa Hemberg medan han tankspritt slätade ut och studerade den tipskupong som låg på bordet.

– Jag hörde ett brak, sa Wallander. Det måste ha varit skottet.

– Du hörde ingenting annat?

Wallander tänkte att det var bäst att säga som det var.

– Jag sov middag, svarade han. Braket väckte mig.

– Och efteråt? Inga springande steg i trappan?

– Nej.

– Kände du honom?

Wallander berättade det lilla han visste.

– Han hade inga anhöriga?

– Inte som jag känner till.

– Vi får reda ut hur det är med den saken. Hemberg satt tyst några ögonblick.