SAMLADE ARBETEN II

af
Johan Ludvig Runeberg
1903

ISBN 978-952-282-523-0
E-bok: Elisa Kirja, 2012

INNEHÅLL:

Kung Fjalar
Nadeschda
Kan ej
Kungarne på Salamis

Psalmer
  N:o 2. Herrans bud
  N:o 3.
  N:o 10. Herrans bön
  N:o 12. Döpelsen
Konung Davids psalmer
  N:o 27. Den 8 kon. Dav. ps.
  N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps.
  N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps.
  N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps.
  N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps.
  N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps.
  N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps.
  N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps.
N:o 131. Julpsalm
N:o 134. Nyårspsalm
N:o 146. Trettondedagspsalm
Passionspsalmer
  N:o 147. Människones son
  N:o 148. Suckar vid korset
  N:o 149. Jesu ord på korset
  N:o 161. Kristus i grafven
N:o 167. Påskpsalm
Pingstpsalmer
  N:o 178
  N:o 179
  N:o 185
N:o 199. Läroämbetet
Psalmer öfver söndagsevangelier
  N:o 201. Joh. 2: 1-11
  N:o 202. Matt. 20: 1-16
  N:o 204. Luk. 16: 19-31
  N:o 208. Luk. 16: 1-9
  N:o 209. Luk. 10: 23-37
  N:o 210. Luk. 17: 11-19
  N:o 212. Matt. 18: 23-35
Om Guds ord och församling
  N:o 223. Gudstjänsten
  N:o 225. Guds ord
  N:o 226. Guds hus
  N:o 236. En kristens stridspsalm
  N:o 237. Ljusets seger
Om ett kristeligt lefverne
  N:o 269. Världens fåfänglighet
  N:o 275. Emot dryckenskap
  N:o 277. Emot okyskhet
  N:o 282. Korset
  N:o 296. Bönepsalm
Böner i landsplågor
  N:o 308
  N:o 309
N:o 311. Bön om frid
N:o 312. Jordens fruktbarhet
N:o 314. Sommaren
N:o 318. 1 hungersnöd
N:o 321. Fosterlandet
Bröllopspsalmer
  N:o 326
  N:o 328
N:o 329. För barn
N:o 335. På resa
Måltidspsalmer
  N:o 341
  N:o 343
Morgon- och aftonpsalmer
  N:o 344
  N:o 348
  N:o 352. Morgonpsalm
  N:o 363. Aftonpsalm
Beredningspsalmer till döden
  N:o 379
  N:o 381
  N:o 382
  N:o 390. Suckan i dödsångest

Smärre berättelser
  En julkväll i lotskojan
  Lurendrejaren
  Eldsvådan
  Den väntande
  Processmakaren

Uppsatser
  Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet
    i Saarijärvi socken
  Några ord om Svenska akademiens valspråk: Snille och smak
  Några ord om metoden att uppläsa bunden stil
  En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen
  Om parodien
  Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen
  Fru Lenngren
  Skaldestycken af F.M. Franzén. Femte bandet
  Törnrosens bok
  Ramido Marinesco
  Lucrezia Borgia, dram af Victor Hugo
  Är Macbeth en kristlig tragedi?
  Några ord om poemet "Fjalar" och Saimas kritik öfver detsamma
  Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren"

KUNG FJALAR

En dikt i fem sånger

Första sången.

Han, skaparn af lycka och sed,
Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt
Slocknar i blygd, hans son, den ende,
Sluter som brud sin syster i eldad famn.

Satt hög å sin konungastol
Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick,
Klarnad i vunna segrars fröjder,
Skimrade ung än under hans silfverhår.

Jul kommit; det dracks i hans borg,
Midvinterns festmjöd jäste i skumhöljdt horn,
Hundrade facklor brunno, flere
Jublade kämpar nu i sin konungs sal.

Alf, Vesete, Kare och Rafn,
I sommarns strider pröfvade, Ingul djärf,
Agnar och bärsärks-mördarn Hadding,
Ynglingar än, dock nämnde i skaldens sång,

Styr, ärrig, och Sote, med sköld
Af tvenne tolfter pilar igenomträngd,
Drucko i drottens rund. Hvem täljer
Alla hans kämpars namn och de bragders tal?

En glömme dock sångaren ej,
Årtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig,
Ende af forna tiders hjältar,
Sparad åt Fjalar kung i hans ålder än.

Du stod vid hans sida, då ung
I bådas ådror brusade lifvets ström;
Trotsande årens makt och dödens,
Blödde en svalkad blod du med honom än.

Lyss, konungen reser sig opp,
Hans hand har fattat skummande hornet kring.
Hugad är drotten nu att tala,
Svärja han vill sin ed, det är löftets stund.

"Upp", talar han, "lyssnen, I män,
Den gamle ekens svällande sommarlöf,
Vuxna på nytt kring gråa stammen,
Härjad af stridens stormar så mången gång.

Hvem finnes blande eder som ren
På blomsterängar kufvade fjärlar, när
Fjärran på Morvens strand Dunkomar
Bleknande bet min glafven med blodig tand?

Skepp hade jag nio; med män
Till hundrade från hvarje i land jag gick.
Mötte med dubbel makt mig Morven,
Glimmande stolt mot gryende dagens rand.

Två stodo på stranden vi kvar,
Jag en och Sjolf den andra, när kvällens sky
Bleknad i väster sam och månen
Sänkte på svärdets skördar sin blick af frid.

Så föll sig vårt ynglingadåd.
På kinden växte skägget, vi blefvo män,
Härjade land, dem ingen vinter
Härjat, och foro längre, än sommarn far.

Mö tog jag, då grånade ren
Min lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd.
Son hon mig gaf och dotter. Båda
Leka med blommor än på sin moders graf.

Mätt är jag på bragder och strid.
Frejdstore drottar gälda mig skatt, mitt namn
Tröttade skalders läpp, och harpan
Äger för nya segrar ej toner fler.

Nu lyster mig hvila en gång.
Min lefnads dag, den stormiga, nått sin kväll,
Stillare vindar susa; spörje
Kufvade haf och länder mitt aftonlugn."

Så talte han. Lyssnande stod
Fejdvane Sjolf. Den grånade kämpens bröst
Svällde af otämd harm, och mörker
Breddes i fåror öfver hans ögonbryn.

"Hvad, svek mig mitt öra", han sad',
"Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd?
Tröttnade örnen ren att jaga,
Älskar han ärans strålande rymd ej mer?

Djärft höjer sig Erin ännu,
Två gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd.
Smygande bjarmer bloda hafven,
Vill du dem bida här på din egen strand?

Ro skänker oss högen allen;
Där ofvan hvilar ingen, den svage minst.
Hårda de äro, lifvets lekar.
Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!"

Stolt drogs vid den åldriges ord
Kring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf
Svennen han åter, och från vapen-
Smyckade pelarn tog han sin båge lugn.

Nu hvinade strängen. En blixt
Flög salen genom. Skälfvande klang en sköld,
Träffad å motsatt vägg, men pilen
Darrade djupt bakom den i furans märg.

Ej syntes för kämparne då
Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt
Fattade kungen hornet åter,
Väldig i salen spordes hans röst på nytt:

"Frid", sade han, "skydda jag vill.
Förnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed!
Vidgade hyddor, sparda lundar,
Tegar af guldax vare mig segrar nu.

Gro skall i mitt hägnade land,
Hvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt,
Svagheten blomma trygg, och kraften,
Sparande svärdet, glädas att skona blott.

Trott har på min vilja jag förr,
På samma vilja tror jag ännu; i strid
Styrde den dödens gång, i friden
Styra den skall okufvelig lifvets gång.

Yfs våldet med hotande arm,
Står ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kränks
Täckelig sed och fridlyst ordning,
Sjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed!"

Sagdt. Dallrande spordes ännu
Hans stämmas ljud i kämparnes barm. Han själf
Förde med långsam hand till läppen
Hornet och drack det ut i ett andetag.

Nu satte sig kungen i frid.
Då steg från dörren fram till hans tron en gäst;
Ingen hans ankomst varsnat, undran
Följde den mörktomskyggades stilla gång.

Böjd syntes han först till sitt skick,
En okänd främling, kufvad af nöd och år;
Högre dock hvarje steg hans skepnad
Gjorde, och jättelik han för Fjalar stod.

Opp slog han sin kappa, man såg
Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk,
Mäktig att genomtränga dunkla,
Kommande tiders djup med sin andes blick.

Sedd var han sen hundrade år
Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock.
Hotande, dystra åskor fjärran
Anade den, som hörde hans lugna röst.

Nu talte han: "Konung, din ed
Var stor, en större hörde dock Dargar nyss,
Där han på klippans spets i lugnet
Lyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand.

Ord hörde han: 'Fjalar har glömt,
Att gudar skipa människors lott, han tror
Stolt på sin viljas lag, och ordna
Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.

Se skall dock hans öga ännu,
Förrn högens natt hans flyktiga storhet gömt,
Eviga makters lek med spotska,
Trotsande jordbarns löften af bubblans tyngd.

Han, skaparn af lycka och sed,
Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt
Slocknar i blygd, hans son, den ende,
Sluter som brud sin syster i eldad famn'."

Tyst blef det i salen, det blef
För skådarns blick en syn, som då haglets skur
Stormat förbi och lugnet åter
Lägger sig kyligt öfver en hvitnad bygd.

Blek satt på sin härskaretron
Kung Fjalar, färglös rördes hans läpp och
Kämpades inom hjältebarmen,
Innan med kufvad smärta han tog till ord:

"Gån", sade han, "bringen mig hit
Min Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit;
Skåda jag vill dem båda, välja
Vill jag emellan båda, ty en skall dö.

Känn, siare, Fjalar och känn
Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär,
Spörj, om de lärt att allt försaka,
Innan som han de vant sig att allt förmå.

Nu, trampa din nattliga ban.
När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom,
Innan hans hand vid svärdet domnar,
Gälda han vill dig lön för din svarta lögn."

"Kung", talade Dargar, "ditt ord
Har ej förgäfves manat; jag komma skall.
Räknade äro lifvets stunder,
Äfven för oss de fyllas en gång. Farväl!"

Bort vandrade siaren lugn.
Men in med kungabarnen en tärna kom,
Nalkades drottens tron och lyfte
Båda i tystnad sakta på fadrens knän.

Ej jublade kämparne mer,
Ej gick kring laget skummande hornets fröjd;
Tyst som en grift var salen, tysta,
Bäfvande blickar lefde kring Fjalar blott.

Val skulle han göra. Han såg
På Hjalmar först, såg länge, hans anlets natt
Klarnade, blott till afsked tycktes
Stilla hans öga sjunka på dottren nu.

Hon mötte hans öga och log,
Mot fadersbarmen lutande kinden trygg;
Darrande satt kung Fjalar åter,
Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn.

Bort flydde från henne hans blick,
På Hjalmar föll den, flydde från honom, flög
Snabb som en ljungeld mellan båda,
Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel.

Då reste sig Sjolf. På hans kind,
Den bleka, gråa, rullade klar en tår.
Fram till sin g...