Presentation

Vinden viskar hälsningar från främmande länder i Lars’ öra. Full av förväntan ger sig den lille vandraren ut på en lång vandring under vilken han möter livets stora och små under.

Lars träffar varmhjärtade människor som tar hand också om en obekant vandrare. Alltid behövs inte ens ett gemensamt språk. Människornas sinne fylls av samma glädjeämnen och sorger. Den gamle författaren lär Lars vikten av att lyssna på livet och till det budskap som finns mellan orden.

Då resan är slut finner vandraren det tryggt att sätta sig vid hemmets trappa och beundra den välbekanta dalen som kvällssolen förgyllt. Det är dags att reflektera över minnena som finns bevarade i hans hjärta.

Lars – den lille vandraren

Varje morgon satt Lars på trappan till sitt hus och såg ut över de välbekanta vyerna i dalen. Allt han såg omkring sig var honom väldigt kärt.

Hans blick följde landsvägen som slingrade sig nerför kullen. Vägen ringlade mellan åkerlapparna, förbi träden och fortsatte nere i dalen över floden längs en stadig stenbro.

Hemma var det gott att vara men Lars visste att nu var det dags att ge sig ut i stora världen. Vinden hade kommit med hälsningar från förunderliga platser.

Med en rutig ryggsäck på ryggen gav sig Lars av. Hembygden låg snart bakom honom, och landskapet förändrades. Lars kände sig ändå trygg för solen värmde hans väg och vinden viskade goda råd i hans öra.

Lars hade litet vägkost med sig, och en portmonnä. Han hade inte mycket pengar men han antog att de skulle räcka till.

– Då jag bevarar reseminnena i mitt hjärta hålls ryggsäcken lätt, funderade Lars.

Den lille vandraren kom fram till den stora järnvägsstationen och köpte sig en biljett långt bort.

Tåget hade rusat genom nya landskap hela dagen. Mot kvällen steg Lars av tåget tillsammans med de andra resenärerna. Perrongen tömdes snabbt på folk. Alla skyndade till sina hem och hotell. Lars visste inte vart han skulle ta vägen.

Ur den sista tågvagnen steg ännu två människor av , en gammal dam och en liten flicka. De hade många tunga väskor och en stor bukett blommor att bära på.

– Titta, Maria-momi. Där borta på bänken sitter ett ensamt barn, sade flickan förundrat och ryckte sin mormor i ärmen. Undrar varför han ännu är kvar på stationen den här tiden?

– Det är svårt att hitta logi i staden nattetid. Det är bättre att du kommer till mitt hem till natten, sade tanten vänligt till Lars.

Den lilla flickan kikade blygt fram bakom sin mormors rygg och höll hårt i blombuketten.

– Tack, jag är faktiskt väldigt trött, svarade Lars.

Tant Marias hem var varmt och ombonat. Lars somnade snabbt i den mjuka gästsängen. På väggen hängde fotografier av tantens släktingar som övervakade hans sömn. Han sov gott och länge. På morgonen väntade bröd, saft, ett brev och en nyckel på nattduksbordet bredvid sängen.

– Min lilla gäst, jag har gått till torget med Anna. Här är nyckeln, skrev tanten. – Du kan gå och bekanta dig med staden och komma tillbaka då du vill. Jag lagar en god gulaschsoppa åt oss till kvällen.