Förmiddag

1

Kyrksalen var välbesatt. Publiken bestod i första hand av människor anställda inom polisen, sjukvården och kriminalvården. Flertalet var ditkommenderade på arbetstid, en del hade kommit av eget intresse, och ett tiotal romer var också på plats. Romer och romsk kultur var ämnet för seminariedagen. Jag var huvudtalare.

Pastor Kjell Waern hälsade välkommen till Filadelfia och talade med inlevelse om behovet av tolerans och förståelse i en värld fylld av fördomar och ondska. Så presenterade han mig i vänliga och smickrande ordalag.

Jag äntrade talarstolen och såg ut över mitt auditorium. På en av de sista bänkraderna satt Terina. Ett gott omen som gjorde mig glad. Trots värk i sina gamla ben hade hon gjort sig omaket att komma och lyssna.

Första gången jag träffade henne var jag sjutton år och hon runt fyrtio. Nu är hon närmare åttio, och hennes livshistoria är historien om de svenska romerna. Hon är en av de få svenska kalderashkvinnor som ännu klär sig traditionellt: lång, vid och färgglad kjol, lika kolorerad blus, dikló på huvudet och mycket guld.

Liknande klädsel bar hon också, när jag första gången såg henne. Den gången var Terina en medelålders kvinna med bevarad ungdomlig fägring. Då tyckte jag, och det tycker jag ännu, att hon var den vackraste kvinna jag hade sett. Jag var en lång, smal och bleksiktig tonåring med barnsliga drag. Sedan en tid levde jag tillsammans med kaku Ischvans familia. Terinas släktingar var inkvarterade i ett kråkslott vid Årstabron i Tantolunden. Själv bodde hon ensam i ett tält utanför huset.

Hon satt på en pall i tältöppningen klädd i en lång och vid blålila kjol. Den väl dekolleterade blusen av silke lyste gul, och hennes dikló gick i ljusare lila. Tillsammans med några jämnåriga romska grabbar gick jag bort och hälsade på henne. De hade antytt att det var något speciellt med Terina, att hon på något dunkelt sätt var så annorlunda att de var lite rädda för henne. Jag var nyfiken.

Hon log emot oss med perfekta vita tänder och utsatte mig för ett vänligt korsförhör. Vem var jag? Varifrån kom jag? Varför levde jag hos en romsk familj? Hur länge hade jag varit med dem? Vad hade jag för planer för framtiden? Och hon smickrade mig för min haltande romanés.

Terina hade stora fasta bröst. I dekolletaget såg jag överdelen av dem och den lockandeklyftan emellan – nog för att öka pulsen och torrlägga gommen. Jag greps av Afrodite, som de gamla grekerna skulle ha skrivit, och med full och pinsam erektion försökte jag svara på hennes frågor. Under den hormonellt instabila fasen i mitt liv var sådana kalamiteter vanliga.

Terinas klädsel markerade egentligen dygd och ärbarhet. Bland gajé, de andra, gjorde samma plagg henne romantiskt lockande, trolsk och förförisk. En zigensk kvinna kunde på den tiden aldrig visa benen – utom möjligen för den äkta mannen. Överkroppens behag, som i majoritetskulturen eggar och förleder, betraktades bland de egna mer kallsinnigt och kunde inför potentiella objekt för hennes spådomskonst exponeras ganska fritt. De kläder som i en riktning hetsade och lockade underströk i en annan hennes höga moral.

Gifta eller frånskilda kvinnor och änkor bar dåförtiden alltid dikló, en huvudduk av silke som fästes i håret med stora guld- eller silverspännen. De ogifta flickorna gick barhuvade i ur och skur. Terina var sedan tjugo år skild efter ett kort och tragiskt äktenskap. Diklón, som alltså ger betraktaren viss information, finns ännu kvar men består nuförtiden för det mesta av ett hopvirat och diskret anbringat tygstycke, en enkel persedel som uttrycker såväl tradition som förnyelse.

Terina hade den gången långa droppformade örhängen av guld, en kraftig halskedja gjord av stora guldmynt och ringar med rubiner och smaragder i samma metall. Av all den grannlåten bär hon i vardagslag numera bara örhängena.

De stora, tunga smyckena runt halsen och armarna både dekorerade och antydde rikedom. Guldmynten på bröstet eller i hårflätorna gav status åt kvinnans familj. Sedvänjorna lever kvar i förnyad och förädlad form. Silversmeden Rosa Taikon i Ytterhogdal, som är släkt med Terina, snålar inte på metallen när hon skapar sina unika smycken.

När förfäderna till de svenska kalderash-romerna kom till Sverige mot slutet av 1800-talet, bar också männen någon sorts nationalklädsel. Ett fåtal fotografier finns bevarade. Den praktfulla kalderash-dräkten bestod av en halvlång rock i mörkblå komiss med dubbla rader av handsmidda silverknappar i form av halvklot med en liten spets – som kvinnobröst kanske, byxor med blanka revärer och mjuka stövlar. En djärvt stukad hatt krönte kreationen. Kalderash-kostymen, som sannolikt var en kopia av rumänska bojarers klädsel, försvann för flera årtionden sedan, men de romska herrarnas elegans är fortfarande frappant.

En minoritet som vill leva kvar, vilken somhelst, är alltid i kulturellt krig mot den majoritet som strävar efter konformism – ett försvarskrig eftersom det är fienden som ställer krav och dess övermakt är stor. Att överleva som grupp är att segra. Vapnen kan variera: det egna språket, religionen, den till barnen förmedlade känslan av aristokrati i förhållande till omvärlden, mattraditioner som begränsar och försvårar umgänget med de andra eller rituella renhetsregler. Kläderna var ett led i den kampen. De underströk den zigenska identiteten. De förmedlade traditioner och moralregler.