Prolog

Rio de Janeiro, september 2008

Efter flera månaders förberedelser är vi äntligen på väg. Planet lyfter snart mot Rio de Janeiro i Brasilien. Det är en ungdomsdröm som går i uppfyllelse.

Många förutsättningar har förändrats sen ungdomsåren. Nu åker vi inte för att festa på karnevalen eller testa det inhemska. Nu åker vi inte för att gå på nattklubbar och träffa tjejer. Nu åker vi för att jobba.

Mycket har hänt under de senaste femton åren. I bagaget har jag och Peter filmutrustningen, gömd i våra resväskor. Vi ska spela in en dramadokumentär i Rio men har flera tänkbara hinder framför oss.

Vi har inte hunnit få alla tillstånd klara i tid, de tillstånd som behövs för att föra in kamerautrustningen i landet. Vi behöver till exempel tillstånd från stadens kulturdepartement för att få filma på Rios gator.

Vi vet att det finns en risk att åka fast i tullen. Risken är ännu större på de osäkra gatorna där det kan finnas kids som inte drar sig för att råna västerlänningar på en kamerautrustning som är värd flera hundra tusen.

Min gamle partner in crime, René med käppen, brukade säga att polisen i Rio är galen. Han berättade att han hade blivit körd till en fotbollsplan och fått en k-pist i munnen för att han försökt köpa kokain av några civilklädda poliser.

Det finns alltid en risk att bli av med filmutrustningen, att bli utpressad av polisen. Särskilt om man inte har tillståndet intakt. Vi känner att filmen är viktigare än eventuella motgångar på vägen. Vi kanske måste riskera livet för att få arbeta med det vi brinner för.

Filmen vi ska göra är en dramadokumentär som handlar om att slåss för det man älskar i livet. Att göra uppoffringar vad det än kostar och att slåss för att få vara sig själv, vad andra än tycker om det liv man lever: det handlar om Krigarens väg i livet.

* * *

Jag ser molnen genom flygplansfönstret, och tänker tillbaka på min egen våldsamma ungdom. Mina år som yrkeskriminell och åren i Örnligan, som kallades ”den farligaste förbrytarligan under 90-talet” av polis och nyhetsmedia.

Jag tänker på tiderna då den stora drömmen var levande: den kriminella drömmen om de snabba pengarna, det ekonomiska oberoendet och de höga riskerna, livet i frihet utanför systemet.

Jag funderar på de uppoffringar jag själv gjort i livet. Det som ledde till mina misslyckanden, till åren i fängelse.

Jag fylls av en frihetskänsla när jag lämnar Sverige. Att arbeta utomlands har under många år varit en dröm. Det har bara inte blivit så av olika omständigheter. Jag vill så gärna ta revansch, så gärna platsa i samhällsgemenskapen, vill så gärna att folk ska se mig på ett nytt sätt. Kanske till och med vara älskad för den jag är i dag och inte föraktad för det som ligger i mitt förflutna.

Samtidigt vill jag komma bort från stämpeln jag fått hemma i Sverige: Den kriminelle förortskillen som blev skådespelare och bankrånare. Den unge killen från ”Sökarna” som rånade banker för att kunna finansiera och realisera sina filmprojekt, upprorsmannen som sattes bakom lås och bom efter en niohundratrettiomiljonerskupp mot Gotabanken, nuvarande SEB.

Där slutar historien i media efter alla löpsedlar. Det är vad folk har kvar på näthinnan när de tänker på mig, det vill säga någon som gått över alla gränser och misslyckats i livet.

Jag har frågat mig själv vad sanningen är? Vad var det som egentligen hände? Vad är det som gör att man tar de beslut man tar i sitt liv? Vad är det som gör att man är villig att riskera sittliv för att uppnå en dröm vid tjugo års ålder, som gör att man är beredd att dra på sig en rånarluva och gå till vansinnig och våldsam attack mot alla regler man kan tänka sig i ett civiliserat samhälle? Att drömmen att bli en ung mångmiljonär är så stark att man är beredd att ge upp alla andra drömmar man haft i livet?

Vad var det som gjorde att jag formades på det sätt jag gjorde? Var det den mentala splittringen med farsan? Var det beskedet om adoptionen från farsans sida när jag var tolv år? Var det att jag tvingades lägga handen på en bibel i tioårsåldern för att försäkra att jag inte svor falskt? Var det min mormors bortgång som fick mig att tappa hoppet, hon som stod för allt kärleksfullt och rent?

Var började resan in i mörkret? Varför blev jag en människa som många unga skulle se upp till, medan andra skulle se på mig med avsky och förakt?

På den här resan till Rio ska jag inte skildra mitt eget liv, utan någon annans. Äntligen har jag förmått att flytta fokus från mig själv. Det känns befriande i någon mening. Det tog mig tio år att övertala min vän Peter om att vi skulle göra film tillsammans. Nu är han med på resan. Vi har sju år som evangelister bakom oss.

Jag tar en sömntablett och sluter ögonen. Kysser min förlovningsring innan jag somnar. Det tog femton år innan jag kom iväg på den här resan till Rio de Janeiro. En femton år lång omväg där jag har formats som människa.

Liam Norberg, den 27 oktober 2008

Loco

Det är i början av 90-talet. Min vän sitter häktad i väntan på rättegång. Han ska pekas ut av ett vittne i domstolen. Just nu är han maktlös, maktlös men inte ensam.

Vi har kört runt och letat på Stureplans krogar efter vittnet, som också är huvudvittne. Vi vill inte döda men varna honom, säga åt honom att chilla ner, tänka efter, att det är ohälsosamt att vittna.

Vi har fått ett tips om en krog där han sägs jobba. Stan är liten, Stureplan mindre. Efter en vecka fick Rille tag i rätt ställe: Riche på Birger Jarlsgatan. Vi skulle vänta och plocka honom efter stängning.

Vi kör runt i kvarteren kring Stureplan. Krogarna har stängt och det börjar bli folktomt. Det finns inga bra spaningsplatser mitt emot krogen.

Min väns serbiska flickvän Daniela är med i bilen. Hon kan spelreglerna, vet att killen måste fixas. Det är den enda utvägen om inte pojkvännen ska missa sommaren och ruttna i fängelset. Missa dröm åket: den planerade Europaresan med nya BMW:n av fetaste sportmodell. Hon känner sin pojkväns vänner, känner oss, den inre kretsen och vet vad vi ärkapabla till.

Hennes uppgift är att peka ut vittnet åt oss. Bara hon vet hur han ser ut.

Vi väntar en timme i bilen efter restaurangens stängning. Räknar han kassan? Har han stuckit ut genom nödutgången med dagskassan? Har vi missat honom?

Vi ser nu en man komma ut från entrén. Kollar in honom. Jag fryser med blicken: ”Är det han?” Fokusering. Tystnad. Daniela nickar. ”Ja, det är han.”

Vittnet korsar gatan tjugofem meter framför oss. Han lägger inte märke till bilen. Det kritiska ögonblicket för ett huvudvittne kvällen innan den stora dagen.

Han är på väg till en bil. Vi följer honom på avstånd. Daniela smyger efter med bilen. Han gasar iväg. Vi följer efter utan att han ser. Det är ren rutin efter all skuggning och kartläggning av värdetransporter. Är vi osynliga för värdetransportörerna är vi det för den här killen med.

Jag kollar ryggen från baksätet. Det börjar ljusna ute. Inte bra. Jag vill ha svärta, mörker. Något att gömma mig bakom när stunden är inne.

Vittnet parkerar på en bakgata på Kungsholmen. Han är i trettioårsåldern. Han bär mörka kläder. Vi måste agera snabbt. Det är ontom tid.

”Vilket nummer på porten?” Daniela kollar hyreshuset framför oss. Svarar bestämt och pekar: ”24.” Rille sitter tyst, verkar trött efter en lång natt och är inte uppumpad med adrenalin, som jag.

Sekunderna går. Jag känner att vi håller på att tappa honom. Det finns ingen andra chans. Rättegången börjar i morgon. Min vän ska pekas ut. Åklagaren ska visa tänderna i korridoren. Skaka hand med de nöjda blåhattarna, med en kopp svart kaffe från korridorens automat.

Nu eller aldrig! In i rollen. Fokusera. ”Stanna bilen!” Jag pekar mot vägkanten. Daniela stannar snabbt. Jag kollar på Rille. Vår plan är att gå båda två. ”Kom igen nu. Nu tar vi han!” Rille svarar inte. Sitter kvar. Stirrar rakt fram. Jag fattar att han backar. Han tycker att det känns för improviserat. Det är ett farligt skott. Risken är hög men jag känner att jag inte kan svika min broder på insidan: häktad och utpekad i ett krogbråk. En misshandel som urartat grovt och kan ge ett par år bakom murarna.

Det är dags. Han skulle ha gjort samma sak för mig. Jag slänger upp bildörren från baksätet. Den snabba gången övergår i språng. Jag rusar ensam fram mot hyreshuset. Försöker ta en snabb genväg för att nå porten innan vittnetförsvinner in i tryggheten bakom de låsta dörrarna. Kan inte baxa mig in. Har inga verktyg med. Ingen universalnyckel, bara gunnen innanför byxlinningen och tårgasen i fickan.

Jag kommer springande bakom husknuten och ser i samma ögonblick vittnet sätta nyckeln i ytterdörren. Tjugo meter fram, femton meter, tio … Drar ner mössan. Glider över och in i zonen. Börjar känna mig trygg där. Har lärt mig se genom de små urklippta hålen i luvan. Går till snabb attack mot mannen med ett moln tårgas. Ser att han blir chockad och ryggar tillbaka med händerna för ögonen.

Jag kommer närmare. Ser hans ansikte. Mannen som ska vittna mot min bäste vän. Inga åskådare i närheten, spelar ingen roll längre, bara fokuserad på uppgiften. Bara han och jag. Inget hat. Bara fokus.

Sparkar honom snabbt i magen: en missil som söker sitt mål, hittar det. Pang! Solarplexus trycks in. Han tappar andan och sjunker ner mot marken. Han hostar. Det gör ont trots chocken och de svidande ögonen.

Jag hukar mig ner över honom. Tar tag i hans nacke. Funderar på en snabb skalle, men det vore inte bra med ett intryckt näsben: mycket blod och större chock och svårare att få honom att förstå. Genom rånarluvan borrar jag fast honom medblicken. Vet att jag måste tala lugnt och tydligt för att han ska fatta.

Det är som under värdetransportrånen, ett slags transtillstånd: ormen Kas vaggvisa, Arne Weises röst på julafton. Lugn och sansad. Sekunderna tickar, guld värda var och en. Maskineriet välsmort: ”Lyssna på mig nu. Den rättegången du ska till imorron. Du ska inte vittna på den. Fattar du det?”

Huvudvittnet framför mig i chocktillstånd, har svårt att hitta orden. Kanske är han rädd att få en kula i huvudet? Vem är den maskerade galningen framför honom? Han har fortfarande svårt att se på grund av tårgasen. Jag fortsätter lugnt: ”Vittnar du på rättegången imorron är du död.”

Huvudvittnet börjar tala, dra fram orden, vet att han måste svara: ”Jag hör vad du säger. Jag ska inte vittna imorron. Jag ska inte vittna på rättegången imorron. Jag svär.”

Jobbet är gjort. Jag reser mig upp. Sparkar honom i magen som en påminnelse om den allvarsamma leken. Ser mig om. Inga vittnen så här tidigt på morgonen. Vakthundarna sover. Det är nästan ljust ute. Mannen sitter kvar på huk med händerna över huvudet. Fattar knappt vad som hänt. Ögonen är igensvullna av tårgas. Han kippar efter andan.

Jag rör mig snabbt från platsen. Rundar hyreshuset. Glider ur zonen. Börjar springa mot bilen. Tunga andetag sista biten. Bilen står kvar på samma plats. Inga vittnen syns till. Allt verkar lugnt.

Jag hoppar in i baksätet. ”Kör!” Daniela trycker på gasen. Rille vänder sig om. Ser och förstår att det har hänt. Han klippte vittnet. Vilken loco! Daniela fattar också.

Men ingen har dött. Det var bara ett vittne som måste tystas. Misshandlas och övertalas, för att vi har en vän på insidan som skulle ha gjort samma sak för oss, för mig.