DEL 1

PRAELUDIUM

På sätt och vis var det hela en lek, och då inte minst med toner, eftersom vi alla tre spelade piano. Clay hade varit ett musikaliskt underbarn, och när jag letar mig tilllbaka med hjälp av det mirakulösa ”nätet” får jag upp en annons från Pittsburgh, Pennsylvania, gällande en konsert med Clay Coss den 18 november 1925.

Eva var fyrtio år yngre än sin man och född i Shanghai. Hennes riktiga namn var W’u-Shoo. Efter att ha flytt till USA hade hon studerat musik på konservatoriet i Boston.

Utan min konsert i New York 1965 hade vi med all sannolikhet aldrig träffats. Ändå hade de avstått från att bevista min pianoafton.

Jag skulle spela Paul Hindemiths sinnrika och krävande Ludus Tonalis, ”Lek med toner”. Det femtiofem minuter långa verket är inspirerat av Bachs Das Wohltemperierte Klavier och består av tolv fugor och elva interludier, omramade av ett prae­ludium och ett postludium. Vänder man sista sidans noter uppochner bildar de början på den första sidan.

Clay och W’u-Shoo hade sett annonserna för mitt uppträdande i Carnegie Hall, den anrika konsertsalen. Båda hade lust att besöka konserten för att höra det sällan spelade verket, men min bild på en affisch fick W’u-Shoo att avgöra saken på sitt nyckfulla sätt: ”Hon är för vacker!” Sådant kunde Clay inte bemöta och de reste hem till Washington D.C. utan att ha hört mig spela.

Två dagar efter Carnegie Hall-konserten gjorde jag en inspelning av Ludus Tonalis. Jay K. Hoffman, min amerikanske impressario, hade varit obönhörlig – innan jag reste hem måste inspelningen ske. Han visste att jag hade en kaotisk hemmasituation i Stockholm och befarade att den skulle äventyra lp-skivan.

Herregud, vad det var ansträngande! De långa sessionerna ägde rum i en lokal nära Carnegie Hall, en festsal från sekelskiftet med perfekt akustik men med drivor av damm överallt, inga stolar, ingenstans att vila ryggen mellan tagningarna – hur hade de tänkt sig!

Producenten Harold Lawrences röst hördes från kontrollrummet: ”I andra fugan var femte åttondelen för snabb, vi tar om det”; ”Ni hade ett annat tempo i fjärde takten. Ta om från reprisen”; ”Det var lite för mycket efterklang på pedalen i tredje takten”; ”Vänster hand var lite ojämn den här gången”. Efter sextonde tagningen sa han:”Nu låter det lite stelt, vi tar det en gång till.”

I noterna har jag skrivit med blyerts vad Hindemith sagt till mig när jag träffade honom i Stockholm: ”Tema weicher! Nicht eilen!” Eller: ”Saftigt, bullrigt, som en militärmarsch!”

I lunchpausen försvann hela teamet till en restaurang i närheten. Jag lade mig raklång på det smutsiga golvet, med en scarf över ögonen för att skärma av ljuset från de sex kristallkronorna i taket, lika dammiga som resten av festlokalen. Jay kom tillbaka med smörgåsar och några flaskor San Pellegrino till mig.

I två dagar förföljde Harold Lawrences torra anmärkningar mig. I mina noter upptäcker jag emellertid på sista sidan följande rader:

October 20th, 1965, 9.30 p.m. – the end of a glorious set of recording sessions, and the beginning of a new career for Käbi Laretei. Bravo!

Harold Lawrence

En tid därefter meddelade Jay att en förläggare i Washington, Clay Coss, erbjudit sig att sponsra ett antal konserter. Just då hade jag inte tid att befatta mig med det. 1965 var jag mitt uppe i enskilsmässa och upptagen med att bygga upp en ny tillvaro tillsammans med min son och den pålitliga unga tyskan Bärbel, som förutom hemsysslorna nu även fick överta en del arbete i samband med min konsertverksamhet.

Jag minns inte om jag ens besvarade Jays brev den gången.

Nästa brev från Clay och W’u-Shoo Coss var sänt direkt till mig, men även det blev liggande av olika anledningar.

FUGA ALLEGRETTO

Fugorna är, även de, en lek: komplicerade, mångstämmiga dubbelfugor, kräft- och spegelfugor, uppochnervända teman, trångföringar och andra utmaningar, såväl för tonsättare som för interpret. Under medeltiden hörde sådana övningar till munkarnas sysselsättningar i klostren. De utforskade kontrapunktikens mystiska samband med världsordningen.

Då kammarmusikföreningen Fylkingen år 1952 vände sig till mig med en förfrågan om jag ville framföra hela Ludus Tonalis vid Hindemiths besök i Stockholm, tvekade jag inte att acceptera. Dels var jag alltid nyfiken på nya verk, dels skulle jag få hela 100 kronor som gage, att jämföra medde 50 kronor som på den tiden utgjorde Fylkingens standardhonorar. Dessutom hade jag god tid på mig för instuderingen, tyckte jag – nästan ett halvår.

Alltför lättsinnigt dröjde jag med att befatta mig med verket på grund av andra konserter. Chocken kom när jag äntligen slog upp noterna och upptäckte att det omfattade sextio sidor och hade undertiteln ”Studies in Counterpoint, Tonal Organization and Pianoplaying”– något som lätt kunde skrämma både pianist och publik. Dessutom hade tiden gått och jag hade endast några knappa månader på mig.

Jag kände mig som en upptäcktsresande. Jag hade aldrig hört Ludus Tonalis, kunde inte få höra det heller eftersom ingen grammofoninspelning fanns att tillgå. Verket växte och började sakta få liv under ångest och slit. Jag var också spänd inför sammanträffandet med kompositören.

Dagen före konserten träffades vi i Konserthuset. Det var mörkt i Lilla salen, endast podiet var belyst. Jag tog ensam plats där och Hindemith – liten, skallig, rund och gemytlig – satte sig mitt på parkett. Han försvann i mörkret.

Hindemith visade sig vara en psykolog av rang. Han lyssnade igenom Praeludiet och de två eller tre följande styckena och utbrast sedan: ”Såtråkigt – jag har ingenting att anmärka på! Ni spelar så fint.”

Hans kommentar lättade naturligtvis på trycket, och när jag sedan fortsatte kunde han lugnt avbryta och diskutera olika detaljer. Han undrade:

”Tänker Ni spela det utantill?”

Jag, som gjort mig den största möda att hamra in de tjugofem styckena i huvudet, svarade ja på frågan.

”Sind Sie verrückt?” ropade Hindemith.

Och så sprack den fåfängan.

Det som gjorde det största intrycket på mig under denna ”seans” var att kompositören inte med ett enda ord berörde uppbyggnaden eller den teoretiska analysen.

Däremot lärde jag känna musikanten Hindemith. Jag hade nottroget tänkt göra en paus efter första ackordet i interludiet Marcia, men Hindemith svepte bort detta notbildspedanteri med: ”Det måste klinga saftigt, bullrigt, tänk er en militärmarsch, pukan här, äsch, det gör inget om harmonierna flyter in i varandra lite.”

Jag hade varit beredd på att tonsättaren skulle uppmärksamma missar jag möjligen hade gjort vid instuderingen, istället överraskade han migmed kommentarer som: ”Det här skall låta som en berusad bayersk bonde!” eller ”Det är inte så noga med pedal här. Låt klangerna flyta in i varandra. Ta det inte så allvarligt!”

Precis, tänkte jag tacksamt. Jag har alltid avskytt den petighet som hindrar de rika musikaliska impulserna.

Jag hade upptäckt en felaktig metronomangivelse och var nöjd med att min intuition ledde mig rätt i ett interludium som hade karaktären av en sorgmarsch, men som snarare skulle ha påmint om en boogie-woogie ifall jag hade litat på metronomen. ”Mycket långsammare”, anmärkte Hindemith när jag själv redan hade tagit ett lugnare tempo än vad som stod i noterna, och det var så vi hittade felet.

Kanhända var min utgivna skiva orsaken till det nya brevet från paret Coss. Det innehöll ett erbjudande om en konsert i Kennedy Center i Washington, flygresa i första klass, bra gage och ”hospitality”, vilket betydde att jag var välkommen att bo i deras ”residence”.

Jag avskydde att bo i privata hem under mina konsertturnéer. Till skillnad från många av mina kolleger älskade jag att bo på hotell – helst lyxiga – där jag kunde beställa upp mat på rummet vilken tid som helst på dygnet, se på tv och, framförallt, slippa sällskap.

Att jag denna gång ändå accepterade inbjudan hade en enda orsak: Clay Coss nämnde i brevet att de ägde en Steinway, konsertstorlek, som jag kunde öva på när som helst, dag som natt.

Det största bekymret på alla konsertresor var att hitta övningsmöjligheter. I USA ägde dessutom de stora konsertsalarna inte egna flyglar utan transporterade dem på konsertdagen från firmorna Steinway eller Baldwin, och man kunde skatta sig lycklig om man fick någon timme att bekanta sig med instrument och akustik och göra sig hemmastadd i Green Room, artistrummet, före konserten.

Jag tackade alltså ja. Den professionalism som utmärkte allt som paret Coss företog sig, vare sig det gällde annonsering, transporter till konsertsalar eller matlagning, kom även till uttryck i ett brev som riktade sig till Bärbel, min sekreterare och hemhjälp. Det innehöll en lista med frågor.

1. Vilken temperatur önskar miss Laretei ha i sitt sovrum?

2. Vad önskar hon till frukost (lunch, middag)?

3. Vilken tid vill hon öva, när vill hon ha lunch?

4. Sover hon på en mjuk eller hård madrass?

”Nu”, sa jag illistigt till Bärbel, ”skall jag spela diva!” Jag kände mig på ett riktigt primadonnehumör. ”Så blir det inga överraskningar sedan”, förklarade jag. Jag var rädd att mitt värdpar beredde sig på sällskapligt umgänge – något jag minst av allt behövde under en konsertturné.

Jag dikterade för Bärbel, punkt för punkt:

”Miss Laretei brukar ha 16–18 grader Celsius i sitt sovrum.”

”Frukost intar miss Laretei på sängen. Hon vill inte se någon förrän hon har stigit upp och duschat.” Jag lade till i lite försonligare ton: ”Hon kan laga frukosten själv. Men hon intar den på en bricka i sängen.” Budskapet var att jag inte ville pratamed någon på morgonen.

”Lägg till att sängen skall vara ’Queen-size’”, sa jag till Bärbel.

”Hon övar hela förmiddagen, med paus för en kopp kaffe vid 11-tiden.”

”På eftermiddagen …” och så vidare.

Vi skrattade åt listan men bakom skämtet skymtade min sömnlöshet, mitt behov av att få koncentrera mig på musiken istället för att förledas till konversation av pur hövlighet, som ett resultat av min mammas uppfostran – att alltid ta hänsyn till andra. Här erbjöd sig ett tillfälle att ställa krav.

Genom detta brev, dikterat för Bärbel, kom jag i kontakt med två människor som under de kommande tio åren alltid skulle visa en självklar respekt för min person och mitt yrke, som satte prestationen främst och såg som sin uppgift att skydda mig från allt ovidkommande. Det hör till saken att de båda själva aldrig idkade sällskapsliv, inte hade några vänner och ville bli lämnade i fred. De hade en hund.

När vi hade blivit goda vänner skrattade vi tillsammans över deras reaktion på det där första brevet. ”Du vet hur frusen av sig Eva är”, berättade Clay. ”Vi brukar ha minst 25 grader i huset. Det gick inte att sätta ner luftkonditioneringen till 16 grader, så vi fick låta en elektriker ändra värmesystemet i hela huset.”

W’u-Shoo berättade i sin tur: ”Vi hade ingenfrukostbricka, så vi fick inhandla en på Lord & Taylor.”

Brickan var exklusiv, av vit rotting, med tidningsfack på båda sidor, men så tung att varken W’u-Shoo eller jag kunde lyfta den. På morgonen knackade Clay på och bar allvarligt brickan, dignande under en yppig frukost, till sängen med bortvänt ansikte och sänkt blick, eftersom Bärbel i brevet hade betonat att jag inte ville se någon före frukost.

Då hade jag ännu inte upptäckt hur isolerat de båda levde och att mitt inträde i deras liv skulle få en ödesdiger betydelse.