Prolog

Så kom den stora tomhetens dag.

För en politiker är valdagen lika lång som julafton är för barnen. Det enda som finns att göra är att invänta resultatet eller folkets dom, som det brukar heta. Ruelse och självkritik, förhoppningar och förväntningar – motstridiga känslor fladdrar fram och tillbaka tills vallokalerna stänger klockan åtta på kvällen.

I det avseendet skilde sig inte den 17 september 2006 från andra valdagar. För att döva min efter-valrörelse-depression åkte jag tidigt in till finansdepartementet. Men först gick jag den upptrampade stigen till Österskärsskolans matsal, där jag åt lunch som skolelev från ettan till sexan. Jag öppnade kuvertet, lade ned valsedeln för Arbetarepartiet Socialdemokraterna och slickade igen. Överst stod mitt namn, på andra plats Mona Sahlins.

Väl framme på jobbet slog jag mig ned vid det stora skrivbordet i björk och startade datorn. Jag kände på mig varthän det barkade och ville på förhand försöka formulera en valanalys. Varför förlorade socialdemokraterna valet 2006? Några nyckelmeningar växte fram på bildskärmen i det ödsliga Adlercreutzka palatset, där delar avfinansdepartementet ligger:

De stora samtalsämnena runt köksborden var inte tandvården eller taket i a-kassan. Det var rädslan för att bli förlorare i globaliseringens snabba tidevarv. En rädsla som återfinns långt in i grupper som tidigare inte behövde frukta arbetslöshet.

Det hjälpte inte att vi försökte förklara att Sverige hade utvecklats så mycket bättre jämfört med övriga Europa. Det var inte Sveriges läge i förhållande till andra länder som var relevant för väljarna. Det var väljarnas situation jämfört med deras egna förhoppningar och ideal. Vi glömde bort att politiskt förtroende börjar med att uttolka och artikulera samtidens vardag.

Vi talade om Sverige, men såg inte svenskarna. Landet, inte folket.

När jag satt och skrev ringde Göran Persson. Under hela valrörelsen var fokus riktat framåt, mot valet och förnyat förtroende. Någon annan hållning är inte möjlig under den oerhörda kraftansträngning som en valrörelse innebär.

Men då, några timmar innan vallokalerna skulle stänga, var det dags att tala om det dittills förbjudna:

– Det går nog åt helvete, sade jag och Persson instämde. Han var ganska osentimentalt klar över konsekvensen för egen del. Om det gick som vi båda fruktade skulle han annonsera sin avgång redan på valnatten. Jag hade ingen annan uppfattning. Han var värd att slippa bördan efter tio års slit. Den här gången – i motsats till så många gånger förut – tänkte jag inte försöka övertala honom att stanna kvar.

Dagen innan hade Sten Andersson dött. På självaste valdagen samlades därför partiets ledning till en minnesstund på Sveavägen 68.

– Han var framför allt partisekreterare, eller rättare: Partisekreteraren. Han personifierade partiarbetet. Men hans insats var av betydelse också som uppskattad och framgångsrik utrikesminister, sade Göran Persson i sitt korta tal.

Det gick en älva genom rummet då Persson berättade att den första internationella kondoleansen kom från den palestinske presidenten Mahmud Abbas. De närvarande påmindes om Anderssons och Perssons kontroverser om Mellanösternfrågan.

– I kondoleansen uppmanar han oss att fortsätta fredsarbetet i Mellanöstern. Och det lovar vi Abbas och Sten Andersson, sade Göran Persson.

Jag åkte tillbaka till finansdepartementet. Några tjänstemän väntade på att få göra en föredragning inför budgetpropositionen, som skulle låsas i veckan därpå. Tanken var att lägga fram en slimmad budget för att undvika omfattande förhandlingar med vänsterpartiet och miljöpartiet omedelbart efter valet.

Ganska så utpumpad efter en lång valrörelse slog jag mig ned i den blommiga fåtöljen med Josef Frank-tyg i mitt tjänsterum. Efter en stunds tupplur bad jag SÄPO-vakterna att skjutsa mig till valvakan.

I Norra Latins konferensanläggning hade hundratals valarbetare mött upp. Det var många bekanta ansikten. Tre decennier i politiken, varav två i dess centrum, sätter sina spår. Gemenskapen är stor.

Längst upp i den gamla skolan – varför är konferenslokaler mer påkostade än skolsalar? – låg rummen som krävde särskild access: partiordförandens rum, verkställande utskottets rum, partistyrelsens rum, valstatistikernas rum.

Stämningen var förväntansfull och spänd. Alla hade gjort allt och nerverna var på helspänn.

– Att det aldrig fungerar med trossen, fräste Göran Persson inför åsynen av det magra bordet med kallskuret.

Prick klockan åtta hördes en kollektiv suck från de nedre regionerna i huset. Sveriges Televisions vallokalsundersökning visade att socialdemokraterna hade backat med 5,6 procentenheter och bara fått 34,3 procent – ett katastrofval om det skulle stämma.

Men vallokalsundersökningar är en sak, de faktiska valresultaten är något annat. Minns valet 2002. Då skilde det 2,3 procentenheter mellan prognos i vallokalsundersökningen och slutresultat för socialdemokraterna.

– Håll tyst nu, det där är bara prognoser och inte valresultat, hyssjade Persson när folk började sucka i rummet inför vad de såg på teve.

Ett litet hopp föddes när siffrorna från de första valdistrikten rullade in på valmyndighetens hemsida. Det såg ändå inte så pjåkigt ut. Jag parkerade mig vid en laptop och följde sammanräkningen valdistrikt för valdistrikt.

– Titta här, sade jag till Göran Persson och pekade på datorskärmen.

Jag makade på mig och ställde mig bredvidhonom – på knä. Journalisten Erik Fichtelius och fotografen Paolo Rodriguez hade fått komma in i det innersta rummet. Dokumentationen om Göran Persson gick mot sitt slut. Rodriguez filmade Persson och mig försjunkna över valstatistiken, som daterades upp minut för minut.

Det verkade inte helt utsiktslöst. Kanske hade vi ändå varit för pessimistiska? Men vid tiotiden var förlusten ett faktum. Resultaten från storstäderna gjorde att den borgerliga vågskålen vägde över.

Göran Persson bad någon att kalla till ett möte med partiets ledning, det verkställande utskottet. Jag tog honom åt sidan. Vi gick ut ur rummet och ställde oss på balustraden, ovanför horden av fotografer. Ett kort samtal på tu man hand. Han bekräftade slutsatsen från dagen innan. Det var dags att släppa bomben. Vi gick tillbaka till VU-rummet.

– Det är rimligt att någon annan får leda partiet i nästa val. Vi bör utlysa en extra kongress. Det tänker jag säga när jag går ned till valarbetarna, sade Göran Persson till den förvånade innersta kretsen.

I samma ögonblick som Göran Persson meddelade sitt beslut att avgå ändradesmaktförhållandena i partiet. Snart skulle den store vara borta – och med honom hans maktstrukturer. Vakuum skulle fyllas ut. Frågan var – av vem och av vad? Så fort den initiala chocken över Perssons besked hade lagt sig började positionerandet.

Någon dag efter valet knackade det på dörren till mitt tjänsterum i finansdepartementet. In kom kollegan en trappa ned, finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg. Han bedyrade sin lojalitet och sade att jag hade hans stöd om jag skulle kandidera som partiordförande.

En annan som sökte upp mig under de här dagarna var Mona Sahlin. Jag blev inte riktigt klok på vad hon ville. Hon tassade runt, fiskade om mina planer och partiets syn på henne själv. Ett lite märkligt samtal som avslutades på ett konstigt, men ändå typiskt sätt:

– Mona Sahlin som partiordförande – det är väl inte realistiskt, eller hur? frågade hon om sig själv i tredje person.

Svaret blev hängande i luften.