Förord


Du sitter just nu och håller min erotiska dagbok i handen. Egentligen är den inte avsedd för publicering, jag hade inte tänkt dela med mig av min kropps och själs sexuella möten. Av vätskor och fukt, av djupa kyssar och beröring. Min fascination för kön, särskilt manliga sådana. Sådant borde förbli privat, har jag tänkt. Jag som person är inte intressant. Hur mitt underliv sjunger och viskar är inte till för allmänheten. Men så ändrade jag mig. Kanske flyttades gränserna fram i och med att jag började skriva erotik i en större skala.

Min första erotiska novellsamling, Lust, kom ut 2007 och har sedan dess följts av ytterligare tre – Passion, 2008, Begär, 2009 och Åtrå, 2010. Sedan jag började skriva dessa noveller har mitt liv förändrats radikalt. Inte på ytan förstås, där är jag mig lik, ser ut som jag alltid har gjort, pratar, skrattar och ägnar mig åt livet i största allmänhet. De flesta jag möter har ingen aning om vem jag är, att jag skriver under pseudonym, att jag har en hemlig identitet som författare av erotiska texter. Men inuti mig, på djupet, är jag förvandlad, med mitt innersta omstöpt i en annan, mer sensuell form. Jag lyssnar mer ingående påandras samtal, försöker plocka upp korn av erotik i vardagen. Små ögonblick av hetta, möten av passion, jag betraktar dem med andra ögon nu. Finns där möjligen embryon till nya noveller? Ofta är svaret ja. Livet är förunderligt fyllt av sex.

Sedan Lust kom har jag fått många frågor, både från läsare och från journalister. Journalisterna är nyfikna förstås, de undrar vem jag är och varför jag valt att inte framträda med mitt eget namn. De snokar lystet, mejlar sina frågor via bokförlaget. Blir jag upphetsad när jag själv skriver? Hur vet jag att mina texter är bra? Jag svarar dem att ja, visst blir jag upphetsad. Det är själva syftet med en erotisk novell, att känna hur man blir svettig i handflatorna, att bli medveten om den dunkande pulsen mellan benen. Trosorna blir våta, det går inte att komma ifrån. Jag känner bröstvårtorna hårdna mot tyget, ibland skriver jag fel i texterna, bokstäverna hoppar och det kan bli suddigt framför mina ögon. Om en orgasm närmar sig är jag i mål. Min text fungerar, den gör mig kåt, min kropp reagerar med alla sina sinnen. Ibland bär jag med mig upplevelsen resten av dagen, tar med den till min säng. Blundar och förvandlas till huvudpersonen i en av berättelserna, särar påbenen, låter mig tas om hand. Jag kan vara hungrig som en köttätande blomma, vild som ett utsvultet lejon. En älskare blir aldrig besviken. Jag levererar – både litterärt och fysiskt.

De där frågorna. De är så många och jag svarar tålmodigt på dem alla, mejlar mina svar till mina redaktörer. Har jag upplevt allt jag skriver om? Har jag gjort allt det där som en del rodnar av när de läser?

Vad ska jag svara på det? Att jag är Clara Jonsson, författaren som är en fantasi i sig, att ingen har att göra med hur mitt eget privatliv ser ut? Ja, så skulle jag kunna svara men det vore inte riktigt likt mig.

Jag bestämde mig i stället för att avslöja en del av sanningen.

Varsågod, här kommer valda delar av mitt eget erotiska liv.


Stockholm, juli 2010

Clara Jonsson

Januari


Kära Dagbok. Så började jag alltid när jag anförtrodde mig åt mina skrivhäften då jag var yngre. Kära Dagbok! Vad vill du veta om mig? Om min kropp och mina drömmar, om mitt innersta och vad jag tänder på. När jag var yngre skrev jag mycket om lidelse och lust, om olycklig kärlek och unga män jag aldrig fick. Kära Dagbok. Jag är inte lika olycklig längre. Jag tar för mig, står inte och väntar i skuggorna på att någon ska förbarma sig över mig. Jag lever här och nu, skriver mig egen historia.


Erkänn bara. Jag vet att du vill krypa in under min hud, att du vill veta allt som går att veta om mig och min person. Förneka det inte, du ljuger dåligt. För visst undrar du, du kan inte låta bli. Vem är hon som skriver om hårda kön och våta sköten, vem är hon som gömmer sig för omvärldens blickar bakom ett påhittat namn? Går hon kanske förbi på gatan just nu, var hon kvinnan som stod bredvid dig och studerade skyltfönstret där era spegelbilder blänkte till? Och har hon verkligen varit med om allt hon beskriver, har hon varit där, känt, upplevt?

Jag är en och jag är många, med en kropp som blir precis som du vill ha den. Det är en del av hemlig heten, min vän, detta att jag är hal och omöjlig att fånga, att min kropp sväller och krymper för att passa in i din bild av den perfekta erotiska nymfen. När du blundar ser du mina bröst, lena som gräddmjölk och löftesrika likt en första kyss. Bröstvårtorna lyser som pigga små vildhallon, vårtgården knottrar sig när jag känner hur du andas ut varm andedräkt genom munnen. Du är kvinna, du är man, och jag är den du vill att jag ska vara.


En gång i livet var jag inte Clara Jonsson, jag kände henne inte ens. Jag drömde inte om henne och hade ingen aning om hennes existens. Jag skrev mina romaner och trodde att det var så här livet skulle levas, ett författarliv med en uppgjord agenda.

Men så kom hon till mig, på lätta fötter, som bara hon kan, knackade på dörren till min våning och jag släppte in henne genom de höga vita dörrarna. Hon slog sig ner i en fåtölj och tände en cigarett. Jag var på vippen att säga åt henne att det är rökfritt hemma hos mig, men orden fastnade på tungan. Hon såg på mig med isblå ögon och strök bort en slinga mörkt hår från sinhöga panna. Drog in röken och blåste sedan ut den, en serie tunna grå puffar som fick luften i mitt vardagsrum att vakna till liv.

– Du bor vackert, sa hon långsamt och såg sig omkring. Ett hem värdigt en författare. Får jag stanna?

Jag nickade, stum. Mållös. Vem var hon? Vad ville hon? Jag kunde inte placera henne, hade vi träffats? Hon la ett ben över det andra, vickade lätt på sin skoklädda fot.