1. Ansiktet i trädet

Sarah hade en bricka med vinglas i ena handen och en coca-cola i den andra när hon upptäckte tavlan.

Den hängde på väggen i galleriet, och åsynen gjorde henne så förbluffad att hon tvärstannade mitt bland de sorlande klungorna av besökare. Hon stirrade på de gröna fälten och den flacka bergs­sluttningen. Det var samma landskap som hon kunde se från sitt hus.

”Hörru, servitrisen – är den där min?” Matt slet åt sig coca-colan ur hennes hand och tog några djupa klunkar.

Sarah blängde på honom. ”Nej, det är den inte.”

”Synd för dig då. Du får hämta en ny”, flinade han. Den svarta gothluggen hängde ner över hans svartmålade ögon som en gardin. Hon tyckte att han såg löjlig ut.

”Flytta på dig, Matt. Jag jobbar.”

”Måste se till att mamsens lilla fest går bra, va?” sa han. Han flyttade inte på sig, så hon trängde sig förbi honom och började dela ut drinkar till gästerna.

Sarahs mamma var skulptör, och galleriet hade arrangerat festen för att fira hennes nyautställning. Hennes vänner var pratsamma och väldigt färgstarka, och de flesta var målare, galleriägare och andra konstnärer. Sarah såg hur mamma just blev fotograferad framför den stora bronsstatyn som kallades Man i regnet. Hon såg rödblommig och ivrig ut. Hon vinkade mot Sarah.

”Nej, titta hitåt”, sa fotografen.

Sarah dumpade brickan bakom en soffa så fort den var tom. Hon var trött på att hjälpa till. Från och med nu skulle hon bara glida omkring och leka skulptörens dotter. Undvika Matt så gott hon kunde.

Och hans pappa. Gareth.

Gareth skulle komma med på de flesta av bilderna som fotografen tog. Han och mamma hade ställt sig med armen om varandra, och mammas upprymda leende fick henne att se ut som en tonåring.

Sarah betraktade dem en stund. Hon gillade Gareth. Han var lite stel och påminde om en övervintrad lärare i sin bruna gamla kostym, men nu när han och mamma var gifta skulle mamma säkert försöka få honom att klä sig lite mer modernt. Gareth var okej. Hans son Matt däremot … Det var en plåga att ha honom i huset. Han var slarvig och oförskämd. Han vred alltid upp musiken på högsta volym och slängde sina töntiga, svarta kläder överallt.

Irriterad bara av tanken på honom gick hon för att titta på tavlan igen.

Ingen annan hade stannat till just här. Tavlan var gammal och hängde strax intill några höga fönster i en avsides, dunkel del av galleriet. Sarah lyssnade till det strilande regnet utanför medan hon tittade på de fina penseldragen och dammet som samlats på guldramen.

Målningen föreställde ladan innan den hade byggts om till ett hus.

Hennes hus.

I dag var det utbyggt och nästan helt nyrenoverat i modern stil med stora glasfönster. Men i målningen var ladan gammal och en del av takhalmen hade börjat falla av. De stora dörrarna stod öppna och en hund sprang in under hjulen på en gammal höskrinda som stod uppställd just där mamma brukade parkera sin bil. Det var underligt att se sitt hem så här, som det måste ha sett ut för hundra år sedan. Det runda fönstret i stenväggen fanns kvar, men allt annat hade förändrats.

Och det stod ett träd där.

Sarah klev närmare för att ta en noggrannare titt. Det var en väldig ek som stod intill ladans ena kortvägg, precis där hennes sovrum numera låg.

Hon hade inte vetat om att det en gång stått ett träd där.Det fanns inga spår av det i dag. Trädet såg mycket gammalt ut, med en enorm stam och tjocka grenar som bredde ut sig över gården likt gröna, mjöliga fingrar.

Hon gick så nära tavlan att hennes andedräkt bildade ånga på glaset som täckte målningen. När hon torkade bort fukten upptäckte hon att trädet var fullt av fåglar – små, underliga fåglar av en sort hon aldrig sett förut. Deras blanka ögon tittade fram mellan löven. De var blå- och guldfärgade med långa stjärtfjädrar och glimtar av scharlakansrött i vingarna.

Sedan upptäckte hon ett ansikte.

Det kikade fram mellan löven. Eller be­stod det kanske av löv? Ett smalt, smutsigt ansikte med ögon som springor av solljus och ett leende som mest bara liknade en sned skugga. Det verkade som om någon gömde sig i det gröna lövverket, någon som höll ett litet, blankt föremål i ena handen.

Hon såg på honom, säker på att han fanns där.

”Vem är du?” sa hon tyst.

För ett kort ögonblick trodde hon nästan att han skulle svara. Men det gjorde han inte.

I stället blinkade han mot henne.

Sarah studsade tillbaka med bultande hjärta.

I samma stund föll en skugga över tavlan. Det var Gareth som hade dykt upp bakom henne.

”Så det är här du gömmer dig?” Han tog på sig glasögonen och tittade intresserat på den gamla ladan. ”Åh, titta! Vårt hus. Riktigt fint, eller hur?”

Sarah kunde inte svara. Hon stirrade på trädet igen, men nu fanns det inte längre något som gömde sig bland löven. Inga fåglar, inget ansikte, inget slugt öga som blinkade mot henne.

Bara en spegling av rummet bakom henne, med dess klirrande glas, glitter och sorl.